Har insett det mer & mer att jag är en ensamvarg. Kanske beror det på att jag var ensambarn, jag var tio år innan jag fick min bror & innan dess var nog mycket fokus på mig, på gott & ont. Jo jag gillar sociala sammanhang, men min energi hämtar jag i ensamma stunder. Har även väldigt svårt för att låta andra styra mig, skriva mig på näsan. Jag vill lyssna inåt & bestämma själv. Backar om någon säkert proklamerar att det är på ett visst vis. När någon vän hamnat i konflikt vill jag inte välja sida utan se hela situationen från bådas perspektiv. Igen på gott & ont men mina närmaste vänner uppskattar det.
Förr om åren diskuterade jag allt. Speciellt miljön som ligger mig varmt om hjärtat. Andra saker jag gick i taket av var om någon gjorde ett rasistiskt uttalande, då fick man med mig att göra! Jag har samma åsikter idag men har lämnat ganska mycket av diskuterandet bakom mig. Jag är inte rädd för att stå för mina åsikter men är inte längre så säker på att jag kan förändra andras åsikter genom en diskussion. Hos mig var känslan efter diskussioner oftast att jag kände mig frustrerad. Inget som gynnar mig eller andra i längden. Nu försöker jag hålla min energi på en bra nivå. Där är kundaliniyogan det bästa verktyget jag har stött på♥
Vänta nu. Är det du eller jag som skrivit denhär texten?
SvaraRaderaJag blir också alltmer tillbakadragen, inte i alla sammanhang, men jag väljer mina strider (utan att kunna förklara det bättre). Inte så att jag tillåter orättvisa hursomhelst, men jag måste inte prompt få sista ordet. För mej känns det helrätt så och jag lutar mej mot att jag i grunden är en betraktare, inte en debattör. Jag har också bättre balans i energi och humör nu, säger liksom du; tack kundaliniyogan. Sat Nam.
Kramis!
Åhh tack Nina, jag kände mig lite som ett ufo, hi hi, efter att jag hade skrivit texten, men det ville komma ut i ljuset. Kram!
SvaraRaderaHej från semestern! Jag har läst dina ord flera gånger och känner igen mig så! Man tror att "alla andra " är så annorlunda från en själv, men så är det ju inte. Dels är det att hitta och acceptera den man är, och sen att verkligen vara den personen. Som du och Nina skriver, att välja strider och inte behöva hävda sig, inte måste lägga sig i allt, vilket många tycker är konstigt tror jag. Men det spelar liksom ingen roll när man känner sig lugn inombords. Stor kram från ett till ufo ;-)
SvaraRaderaHärligt att ha ufo-systrar:-). Kram
RaderaSå kommer ett annat ufo in i bilden, som inte känner som ni gör. Men jag hoppas det också är ok? Jag vet att ni inte kommenterat hos mig när jag skrivit om rasism, om det som breder ut sig med mörka högerkrafter i Europa, och jag har varit lite fundersam. Ni som är så kloka alla tre... Nu förstår jag bättre.
SvaraRaderaSamtidigt blir jag ledsen, som en klok människa sa Det är de klokas tystnad som är det svåraste, inte rasisternas uttalanden. Och jag tror fullt och fast på att uttala sig i sammanhang där hårda fördömande saker uttalas. Inte för att på något sätt förhäva mig, vinna en strid eller känna att jag vill hävda mig. Nej, helt enkelt för att visa var jag står. För de som blir utsatta. Mina barn har flera homosexuella vänner och när någon uttalar sig förklenande om dem så måste jag säga emot. För att visa att jag inte tycker som dom. Och för de som faktiskt blir utsatta.
Kanske är jag mer av ett ufo än vad ni är, känner mig väldigt ofta ensam.
Missförstå mig rätt. Är det så att jag är i ett sällskap där någon uttalar sig rasistiskt eller har homofobi så är jag inte tyst. Jag säger vad jag tycker men vill inte sitta och diskutera resten av kvällen. Det gör att det känns hopplöst. Kommer från en familj det där ofta var politiska diskussioner när det kom gäster och är glad att speciellt min pappa alltid har pratat om alla människors lika värde. Min bror är djurrättsaktivist, vegan och skriver öppet mot rasism på alla forum, hänger ut en del personer och lever nog lite farligt. Fast jag som tror på attraktionslagen att det man fokuserar på växer vill inte fokusera på det som inte är bra. Jag vill fokusera på det goda så att det växer som ringar på vattnet. Sen är jag också medveten om vad som händer runt omkring oss men det finns också mycket bra som händer, jag vill lyfta fram det, kanske en naiv ståndpunkt men den är min just nu. Sat Nam
RaderaDet låter fint med din familj
RaderaMissförstå mig också rätt. Vem har pratat om ändlösa diskussioner? Inte jag. Men att öppna sin mun för att uttala stöd för andra, det är väl positivt? Jag tänker också på alla som berättar om orättvisor och förnedring och där hela omgivningen varit tyst. Det upprör mig varje gång. Men förmodligen är det jag som är naiv.
Ja absolut stöd för andra är alltid rätt. Men att anklaga någon och vara hård där rädslor och okunnighet ligger bakom.. jag tror inte det hjälper och där hamnar ofta diskussioner med olika åsikter. Sprida yogisk energi och kärlek det vill jag träna på. Kram♥
SvaraRaderaDet du beskriver låter mer som ett gräl, en konflikt, inte en diskussion som jag ser det. Anklaga och vara hård?? Och vad är egentligen bästa stället att sprida yogisk energi och kärlek på än just där människor uttalar sig hårt? Sitta på en pall hemma och vara yogisk eller gå i skogen för sig själv och vara god? Är det inte i möten med människor som vi får stå upp för det vi tror på?
RaderaFick lite ångest över mitt inlägg, inte min mening att låta hård. Det är frustrationen över människors tystnad i viktiga frågor, som talar. Ha det gott! Kram ��
SvaraRaderaTack detsamma Annika! Kram♥
SvaraRadera