Nej tack

Igår var jag på ett yogapass som min vän leder, alla asanas fram till Marichyasana A. Fungerade riktigt bra att göra solhälsningar med mina tejpade fingrar även om jag inte kan trycka i hela handen i mattan. Idag känns det som jag har blivit överkörd av en bulldozer... visserligen gjorde jag en del annat igår som att gå långpromenad med hundarna och rensa ogräs mellan stenplattor i trädgården. Men det är nog mest yogan som känns i kroppen. Dessutom så gjorde jag slag i saken och tackade nej till att leda mysore-träningen i höst. Jag har tänkt på det ett tag och kommit fram till att de två timmar som passet tar vill jag lägga på min egen träning. Vara med i gruppen och träna själv.. Jag har så svårt att få till så långa pass hemma och att man får extra energi när man tränar ihop med andra. Har skrivit i min skrivbok: Du behöver inte vakta din plats! Våga tacka NEJ så kommer något nytt in... Det hoppas jag på:-)..
Ikväll är jag trött som en urvriden trasa. Ibland känns det här pusslet med hus, tre barn och två hundar som omöjligt att få ihop.. Tålamodet var inte så långt idag..Stora K var arg för att hon inte hade några kläder när hon skulle på kalas (fast hennes byrå är full med kläder..), mellan I tjatade om att jag skulle byta batteri i en leksak, köket var en enda röra efter ett muffinsbak, lilla M hällde ut massor med duschkräm på badrumsgolvet och vispade runt i toan med en hårborste i ett obevakat ögonblick... Fast barnen är ju det bästa jag har men ibland så känner man att orken inte riktigt räcker till... När jag sen la mig på sängen en stund för att läsa några sidor så ställde sig lillhunden brevid sängen och blängde... en promenad kanske eller bli kliad på magen.. men då åkte hon ut och jag stängde dörren..