Andligheten

Häromdagen satt jag i bilen på en jobbresa till Karlstad & sjöng mantran. Jag kom att tänka på alla gånger jag har åkt den här vägen på yogalärarutbildningen & andra yogautbildningar & sjungit mantran. Tänkte också på skådespelaren Micke Nykvist som gått bort & hur skört livet är & hur liten man är när något händer. Man har inte så mycket att ta till som människa. En livlina för mig är just mantran då det känns att de lyfter mig, ger energi & något att hålla i. Annars tycker jag inte att jag känner mig så andlig just nu. Det där går i perioder. Jag gör mitt ganska fysiska yogapass & en meditation med ett mantra. That´s it. Inga stjärnbloss & insikter som faller ner. Inget brännande fokus. Inte så värst mycket styrka i jobbiga yogapositioner heller om jag ska vara ärlig..

Så vad krävs för att jag ska känna mig andlig.. Minns en sommar då jag helt otippat hängde med på en global sadhana med ett superlångt & krångligt mantra. Man skulle ha händerna över huvudet & recitera det & sedan avslutades hela härligheten med dans. Jag vet inte direkt varför men jag kände mig så jordnära & kvinnlig under den perioden. Tänker att det handlar en del om att ta sig tid, tid till att lyssna inåt, tid till att bara vara i ett fokus utan måsten, utan att ha förväntningar på kroppen, utan att låta tankarna vara med...