Läser den här fantastiskt fina boken av Snatam Kaur nu. Hon går upp & yogar två och en halv timme varje morgon (läs natt). Själv är jag så morgontrött just nu att jag inte lyckas få till någon morgonyoga alls. Hela tillvaron känns lite som om man har blivit inkastad i en karusell med allt som ska göras på jobbet, vardagsmaten, träningar för barnen & allt annat. Som man har ett förvånat men trött uttryck i ansiktet hela tiden... vad hände?
Fick ett samtal från en kär yogavän igår. En av mina yogaelever sedan lång tid har varit med i en fruktansvärd olycka. Ledsamhet & en påminnelse om hur skört livet är. Efter att jag läst godnattsaga för yngsta dottern & alldeles för sent landat på min yogamatta för att göra sobagh kriya dag 52 kom det en stor tacksamhet för min fina operfekta tillvaro. Tacksam över att tonåringarna var hemma & inräknade, tacksam över min familj, stöket & vardagssnurren. Som en kontrast till sorgen i mina tankar nu. Kram & Sat Nam






