Regnet öser ner. Har lovat lite ensam tonåring sällskap på stan. När jag kommer hem från stan grillar alla grannar korv i vår carport, skitiga & trötta efter att ha eldat vass nere vid den gemensamma bryggan. Andra gången jag inte synkar gruppen och har koll på att alla gick dit. Det är ingen fara alls, finns massor med jobb kvar. Men jag känner mig lite som en svikare och ja ni vet ensamvarg. Väcker minnen från när mannens släkt hade en underbar gård vid Hallandskusten där vi tillbringade nästan alla våra sommarsemestrar. Våra stortjejer var små och på kvällen när de äntligen hade somnat ville alla i mannens släkt spela kort. Jag ville bara vara, ha lite egentid och har svårt för grupptryck. Var jag med kändes det inte bra och när jag inte var med kände jag mig utanför och annorlunda...
Efter min yoga & meditation vill minsta dottern sjunga det här mantrat. Lillhunden sitter också nära nära & hjärtat är vidöppet. Kram & Sat Nam
Känner igen mig i det du skriver, både från min uppväxt och nu. Tack för att du delar med dig. Kram !
SvaraRaderaTack Lotta, så skönt att du känner igen dig, vi är inte ensamma! Kram
RaderaÅh, känner så igen mej. Det är sådana vi är ❤️
SvaraRaderaKram och ha en fin söndag!
Ja, det är vi♥ Kram!
RaderaKänner också igen mig...och hu för kortspel...får gåshud.
SvaraRaderaMan väljer själv ändå är man där och känner skuld.
Kram♥
När vi väl spelar kort med våra vänner är det jättekul, men det är en tröskel för mig att kliva över:-).. Kram♥
RaderaKänner också igen mig. Avskyr kortspel och det hänger ihop med att jag var tvungen att spela kort som liten, ställa upp när det fattades en person... Jag tror att det du beskriver är mänskligt i allra högsta grad, vi har alla varit där, oavsett läggning tror jag. Kram!
SvaraRaderaSäkert är det så. Kram
Radera