Allting känns trögt som sirap just nu. Känner också att jag verkligen inte vet någonting. Vad vill jag nu? Borde jag agera? Bläddrar i bloggen från 2011 då jag började prova på kundaliniyogan, jag har fortsatt att prova sedan dess. Två och ett halvt år med hängiven yoga. Det gör mig glad ända in i hjärteroten. Men även rädd på något sätt för jag vet att jag har en styrka & en kapacitet nu. Att jag har drömmar som behöver följas. Ena dagen känner jag mig säker andra dagen full med tvivel. Det är bara dumt att fundera, speciellt när vi närmar oss november. Då är det bättre att försöka vara snäll mot mig själv. En klapp på axeln, inga stora krav. Tillit.
"I do not believe in miracles,
I rely on them." Yogi Bhajan
Tillit, ja. Du kommer veta när du är redo. Allt har sin tid. Kram!
SvaraRaderaTack Lotta, allt har sin tid: de orden landade i mig! Kram
RaderaPlatåerna. Tider då vi endera har en lång uppförsbacke bakom oss och äntligen kan vila, eller lugnet när vi rutschat nerför och fått fast mark under fötterna. Jag kan nästan tycka platån är lite jobbigare att fajtas med än uppförslutet - då vet man åtminstone vad man har att göra.
SvaraRaderaVila du i tilliten. Lyssna på YB, kanske tom. klicka igång nån lektion med honom?! Han har ju förmågan att puffa igång oss :)
KRAM
Ja en och annan liten puff vore nog på sin plats:-). Patience pays rullar fortfarande i mitt inre även om det var länge sen jag lyssnade på den. Ska leta på några fler klokord. Kram
RaderaFör mig blev nyckelorden i ditt inlägg att du nu vet om din styrka och kapacitet och att det gör dig lite rädd. När man ser hela sig kan det vara överväldigande på ett plan tänker jag. Det blir också ett slags ansvar i det som jag själv kan tycka tynger mig vissa dagar. När man vet att man kan finns liksom ingen ursäkt för att inte göra det. Men jag tänker att man också måste vara snäll och varsam med sig själv. Vänta in vissa delar. Stor kram
SvaraRaderaTack Annika, jag får nog vänta in vissa delar nu. Kram!
Radera